Tisdag 16 maj del 1 - En timme blir i vår värld tre timmar

Sista morgonen i Belfast och vi vaknar utvilade, eller ja allt är ju relativt. Vi börjar märka av en veckas intensivt turistande och många mil i bil på små vägar. Dagens mål var Newgrange (en gammal grav från stenåldern), Phil Lynotts grav och sedan nattens sovställe San Juan B & B nära flygplatsen.

Vi hade räknat med att Newgrange kunde man stanna till vid, titta lite och ta några bilder. Typ en timme i vår värld. I verkligheten blev det så här: Först skyltade man en lång omväg in till stället, på ganska smala vägar. Då kom man fram till en parkering. Härifrån fick man gå cirka 100 meter till ett Visitor center. Där fick man betala inträde och få en klisterlapp på tröjan med klockslag på vilken BUSS man skulle få åka på. Ja just det, för att ta sig till själva Newgrange så var man tvungen att åka buss. Där fick vi en guidad tur. Själva graven var en stor jordhög med ingång där man kunde gå in till en krypta. Jag gick inte in då det var en så smal, mörk och ganska lång gång in men Cina gick in. Hon är modig, min reskompis Tora.

Newgrange har 97 grundstenar runt i botten som rullats dit på stockar. Sedan fanns ett lager med "stone of sun" som är den vita stenen som syns på bilden. Vidare var det två olika stensorter till. Den ena fanns i närheten och den andra längre ifrån. Denna gravkrypta är 1000 år äldre än Stonhenge och 500 år äldre än pyramiderna i Giza!!! Imponerande. Sedan övergavs den och växte då över med gräs och träd och glömdes bort. Ända till en gårdsägare på 1500-talet behövde sten och då började gräva där och återfann den.

Hela denna utflykt, som vi räknat med skulle ta en timme, tog tre timmar. Så kan det gå till i Toras och Ragnhilds värld. :)

Måndag 15 maj del 2 - Titanic sjönk men vi höll oss flytande

Här i Belfast byggdes Titanic. Sedan sjösattes hon och tog sig till Southampton innan hon påbörjade sin jungfrufärd västerut.

Man har gjort ett muséem som är lika högt som båten var och här finns ett interaktivt muséum. Man kan få prova på saker, tex morsetelegrafen. Jag lyckades sända en nödsignal och fick godkänt. CQD = Come Quick Danger.

De har byggt upp så man ser hur första, andra och tredje klass sov. En klar skillnad mellan första klass och de andra två - förstås. Vi fick åka i en vagn/korg som sakta tog oss runt en del av muséet där man visade hur båtskrovet byggdes.

Det satt infravärmare så man skulle känna hettan från ugnarna. Därefter fick man följa hela resan, från hur Titanic byggdes, till dess att hon sjösattes och vidare gav sig ut på sin resa, när hon krockade med isberget och sjönk.

Man fick även se en film om hur man gått ned med små robotar som filmat vraket.

Det var en mycket intressant utställning och jag hade lite blandade känslor. Min morfar hade en syster som hette Elsa. Hennes pappa var med på Titanic. Om båten kommit till New York skulle Elsa och hennes mamma Hilda komma efter och då hade inte Hilda träffat min morfars pappa Alle och vi skulle inte ha funnits.

Vi käkade hamburgare i restaurangen. Jättegott! Därefter besökte vi shopen och sedan åkte vi taxi tillbaka till hotellet för att vila oss ett par timmar innan vi skulle ut i vår egna bil och titta lite på Belfast. Det kommer i del 3.

Måndag 15 maj del 1 - En berlinmur mitt i Belfast?

Efter dagens frukost, där yours truly vågade prova blackpudding, så hade vi beställt en tur med the Black cab tour. Det är ett företag som kör runt turisterna i Belfasts före detta oroliga delar och berättar om hur det var under The Trouble. Vi fick åka med Stevie. Han var otroligt trevlig och duktig på att berätta. Rätt som det var stannade han bilen och hoppade in i baksätet till oss för att berätta och visa bilder. Han hade varit tvungen att fly med sin familj när han var fem år så vi tror att han var katolik men vi vågade inte fråga. Hans irländska var lite svår att förstå ibland, vi förstod med fördröjning men det blev bättre ju längre vi åkte med honom. Först såg vi några murals på den protestantiska sidan.

 De protestantiska bilderna innehåller ofta bilder på gamla brittiska kungar. Varje år 12 juli marscherar Orangeorden genom Belfast och det provocerar den katolska sidan.

Han tog oss till the Peace Wall, fredsmuren, där vi fick låna varsin tuschpenna och skriva våra namn. Det var på den protestantiska sidan. På den katolska sidan av muren var det inget skrivet.

Stevie torkar torrt så Cina kan skriva sitt budskap.

Här står vi framför the Peace wall på den protestantiska sidan. Själva muren är 12 meter hug. Först cement, sedan trästaket och överst järnstaket.

Stevie, en underbart bra och kunnig chaufför/guide.

Det finns grindar mellan den katolska och den protestantiska sidan och dessa stängs fortfarande på kvällen för att sedan öppnas morgonen efter. De har haft en omröstning och över 60% av befolkningen som bodde i närheten av muren ville har grindarna låsta på nätterna. I de katolska delarna av Belfast vajade unionsflaggan, dvs Irlands gröna, vita och orangea flagga. Det gröna står för katoliker, det via för fred och det orangea för protestanter.

Här är Bobby Sands mural. Han var en av de som dog i hungerstrejken 1981. IRA-medlemmar som hölls fångade strejkade för att få tillbaka rätten att kalla sig politiska fångar och därmed slippa bära fängelseuniform.

Annars har mycket förändrats i Belfast de senaste 20 åren. Nu är det mer öppet än tidigare och turisterna börjar hitta tillbaka. Man funderar på att riva muren 2023. Vi får se vad som händer. Stevie var snäll och körde oss till Titanic-muséet när den 1,5 timme långa turen var färdig. Titanic behandlas i del 2.

Måndag 15 maj del 3 - Vi tittar in i garderoben och hittar George Best

Efter ett par timmars välbehövlig vila på hotellrummet gav vi oss ut igen - denna gång i vår egna bil. Vi skulle först leta reda på statyn av CS Lewis Narniagarderob. Vi visste längs vilken gata den skulle finnas och det verkade inte så svårt att hitta. Vi åkte på gatan som var full av målningar så kallade murals. En del var riktigt otäcka med stora maskerade ansikten och vapen. När vi åkte en bra bit så insåg vi att vi nog åkt för långt. Vi körde in till en vinaffär och frågade efter vägen. Där träffade vi en jättetrevlig snubbe som snällt förklarade hur vi skulle åka. Vi hade åkt way tooooo faaaaar. Bara att vända tillbaka. När vi kom ut ur butiken såg det ut som om någon haft väldigt bråttom in till alkoholen. Jag hade gjort en av mina mest sneda parkeringar någonsin. :)

På väg tillbaka såg jag statyn och gastade som en galning: Jag såg den , jag såg den. Vi vände en gång till med hjälp av lite bakgator och kom till slut fram till statyn.

Därefter skulle vi leta upp muralen med George Best. Vi hade kollat upp på kartan var den låg och så styrde vi kosan dit. VI åkte lite fel men det var till fördel för oss för rätt som det var så var vi på Sandy Row och efter lite letande dök han upp.

Därefter skulle vi leta efter Belfast castle men visste inte åt vilket håll vi skulle åka, jo norrut men var fan var norr? Det hade vi ingen aning om och kompasserna i mobilerna visade åt varsitt håll. Dessutom skulle grindarna (som vi berättade om i del 1 från 15/5) snart låsas så vi drog tillbaka till hotellet. En god natt sömn i dubbelsängarna väntade. :)

Hysteri i bilen - Du vet hur det gick i Cork...

Här kommer en videofilm från resan mellan Cork och Limerick. Som vanligt filosofiska diskussioner i bilen. Det är ett under att vi kommer fram dit vi ska överhuvudtaget. :)

https://youtu.be/Rrqa4JW-oXE

Onsdag 10 maj - SAS tar oss västerut till den gröna ön

Kl 13.00 hämtade Cina mig hemma i Västerås för avfärd mot Arlanda. Vi stannade, som vanligt, och käkade på Chop Chop i Enköping. Konstigt nog så blev vi lite sena till Arlanda trots att vi började i så god tid. Konstigt!?!? :)

Incheckade och klara väntade vi på att få gå ombord på planet. Det var en kvinnlig kapten som flög oss tryggt och säkert till den smaragdgröna ön. Styrman var en himla trevlig prick. Han berättade för oss om turbulens, hur korridorerna i luften ser ut och mycket annat. Väldigt pedagogisk man som man ville höra mer av. På svenska drog han långa haranger och när det var dags för den engelska versionen var den bra mycket kortare. :)

När vi anlände till Dublin, drog vi tillbaka klockan en timme, tog vi våra fyra(!) väskor med till en buss som gick in till City. Resan tog ungefär 30 minuter. När vi köpte biljetterna förstod vi först inte riktigt vad tjejen sa. Nu började vi förstå att de pratar väldigt fort här och dessutom har de en lite annorlunda engelsk dialekt - irländska. Hahaha!! Busschauffören frågade om vi hade bagage när vi skulle gå av och jag förstod med lite fördröjning. Han visade åt vilket håll vi skulle gå för att komma fram till hotellet. Hotellet heter Blooms Hotel och ligger mitt i Temple Bar-distriktet. Rum nr 417 med utsikt mot en bakgård.  Utanför fanns pubar där det skrålade av irländsk folkmusik. Gud så härligt!

Nu var vi rejält hungriga och satte kurs mot Hard Rock Cafe. Där svepte vi i oss en Club Sandwich. Gott!

När vi var mätta i magen gick vi ut i folkmyllret. Vi fastnade för puben i hörnet på gatan där hotellet låg. På nedre botten spelade en kille gitarr och sjöng moderna irländska låtar dvs U2. På övre botten var det mer traditionell irländsk musik. Vi stod vid bardisken och sjöng med för glatta livet. Det var tre snubbar som spelade och sjöng. Wild Rover, Irish Rover, Molly Malone med flera. Hemma på hotellet igen kl 23.15. God natt!

Onsdag 10 maj - Sista prepareringen inför vänstertrafik

Här kommer en film från när vi övar vänsterväxlingar för första och sista gången. På väg ut på motorvägen efter stopp på Chop Chop i Enköping.