Han tog oss till the Peace Wall, fredsmuren, där vi fick låna varsin tuschpenna och skriva våra namn. Det var på den protestantiska sidan. På den katolska sidan av muren var det inget skrivet.
Stevie torkar torrt så Cina kan skriva sitt budskap.
Här står vi framför the Peace wall på den protestantiska sidan. Själva muren är 12 meter hug. Först cement, sedan trästaket och överst järnstaket.
Stevie, en underbart bra och kunnig chaufför/guide.
Det finns grindar mellan den katolska och den protestantiska sidan och dessa stängs fortfarande på kvällen för att sedan öppnas morgonen efter. De har haft en omröstning och över 60% av befolkningen som bodde i närheten av muren ville har grindarna låsta på nätterna. I de katolska delarna av Belfast vajade unionsflaggan, dvs Irlands gröna, vita och orangea flagga. Det gröna står för katoliker, det via för fred och det orangea för protestanter.
Här är Bobby Sands mural. Han var en av de som dog i hungerstrejken 1981. IRA-medlemmar som hölls fångade strejkade för att få tillbaka rätten att kalla sig politiska fångar och därmed slippa bära fängelseuniform.
Annars har mycket förändrats i Belfast de senaste 20 åren. Nu är det mer öppet än tidigare och turisterna börjar hitta tillbaka. Man funderar på att riva muren 2023. Vi får se vad som händer. Stevie var snäll och körde oss till Titanic-muséet när den 1,5 timme långa turen var färdig. Titanic behandlas i del 2.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar