Ja det var så hon skrev, Anne Frank, i sin dagbok i april 1944. Vi har idag köat i cirka en timme för att komma in i huset där hon och familjen gömde sig i cirka två år innan någon avslöjade deras gömställe och de blev deporterade till Auschwitz. Först fick man gå in i själva kontoret och förrådet där Otto Frank hade sin firma. Det var branta trappor rakt uppåt med smala trappsteg. Inte lätt att ta sig upp där inte. Till slut stod vi framför den berömda bokhyllan. Tyvärr vill inte datorn ladda upp kortet som jag tog i smyg. Det var en konstig känsla att befinna sig i de rummen när man vet vad som har utspelat sig där. Jag vet i alla fall för jag har läst boken. Det har inte Cina. Men hon ska göra det nu. Otto Frank var den enda som överlevde kriget och fick Annes dagbok som hade räddats undan av dem som hjälpte till att hålla dem gömda. Om någon säger att judeutrotningen aldrig har inträffat så lyssna inte för de vet inte vad de pratar om. Vi får aldrig någonsin glömma!
Efter detta omtumlande besök gick vi på den gatan som nazisterna marscherade på när de intog Amsterdam i maj 1940. Vi käkade lunch på ett café där musiken var hög och porslinet for i backen i parti och minut. Men cheeseburgaren var god. Slottet låg i slutet av gatan och när vi rundade hörnet så kom vi mitt i ett tivoli. Det var nästan så karusellarmarna slog in i slottsfönstren. Det var verkligen kontrasternas torg.
Och på tal om kontraster; därefter hamnade vi i Red Light District. Det var fönster med röda gardiner och helt plötsligt stod det en lättklädd dam där. Cinas skugga poserade också i ett fönster! :) Jag är inte pryd eller lättgenerad men jag blev generad å deras vägnar - att de måste stå där lättklädda i fönster för att sälja sina kroppar. Erotikmuséet var vi tvungna att hoppa över då vi annars skulle ha missat bussen tillbaka till hotellet. Och i ärlighetens namn - muséet var i fem våningar och vi hade fått nog av trappor för dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar