Oj, vi hamnade på en gågata

Bakgrunden är denna:
Vi skulle till Graz. Jag ville kolla på några kyrkor och en bro. Cina ville se ett klockspel och en dubbelbyggd trapp. Vi kom iväg lite sent efter linbandefärden men tänkte att kyrkor och klockspel kan man ju se ändå. Cina hade massor med adresser som vi kunde använda i GPS:en men istället knappar hon in Graz Centrum vilket gör att GPS:en styr in oss på en gågata mitt i stan.

Vi har ju två alteregon, de tokiga tanterna Ragnhild (jag) och Tora (Cina). De pratar lätt göteborgska samt en del andra dialekter och språk.

Vad behöver ni mer veta. Jo, Gretsel som nämns är alltså GPS:en. Tror inte Helmut nämns men om han gör det så är det bilen. Jag sa ju att vi är tokiga! :)

Det är inte säkert att ni tycker videon är lika rolig som vi som var med men hoppas ni i alla fall drar på munnen när ni får höra vilka filosofiska diskussioner vi har på våra resor. :)

Bilkörning på Gross Glockner

Nu ska ni få följa med upp på Gross Glockner. Jag kör och Cina filmar. Filosofisk diskussion som vanligt. Denna gång om kossor och biff. :)

Tisdag 31 maj - Först lyriska på Formel 1-banan, sedan nostalgiska med gammal kompis

Så har vi kommit till dagen då vi skulle lämna kuckelikuhuset. Vi har trivts bra i det lilla men mysiga huset. När vi nu lämnade Katschberg så regnade det, tror nog det var Guds änglar som grät för att vi skulle fara härifrån.



På vägen till Wien och återlämnandet av bilen skulle vi passera Ybbsitz och hälsa på min gamla polare Johan. Johan är en gammal punkare från Köping/Kolsva som jag känt sedan vi var tonåringar och nu har jag bjudit hem oss till honom och hans familj. 😁



Men innan vi våldgästar Johan hade vi ett annat mål i sikte. Nämligen Formel 1-banan Red Bull Ring. Jag är ju tokig i Formel 1-racing så att åka förbi utan att stanna fanns inte på min världskarta. Jag trodde nog inte att vi skulle kunna komma så nära som vi kom. För nära kom vi - ända in på banan!! Vi åkte mot Spielberg där banan ligger och såg skyltarna som talade om att vi närmade oss.

Rätt som det var stod vi mitt framför ingången. Vi åkte lite åt höger för att se om vi kunde se banan. Helmut parkerade vi på en liten avfart och gick sedan fram till staketet. När vi stod där och försökte ta kort över staketet kom en man emot oss. Jag blir lite rädd och trodde att han skulle köra bort oss men istället gjorde han tecken och frågade om vi ville komma in. VI? IN PÅ BANAN? SKOJAR DU? Självklart ville vi!!! Vi började fota som galningar och poserade lite, då kom han och frågade om han skulle ta ett kort på oss båda. Han var så snäll!

Här står vi i sista kurvan ut på start/målrakan på Red Bull Ring. Till höger syns pitlane och till vänster läktaren. Längre bort på höger sida syns stora läktaren.

Vi gjorde ett besök i shopen och tittade på de gamla bilarna och motorcyklarna som stod uppställda där. Jag kunde inte vara lyckligare! Nu kunde vi fara vidare till Johan.

Det tog lite tid att komma fram till Ybbsitz. Det var långa, smala och krokiga vägar genom alperna för att komma fram. Johan hade ju sagt innan att där han bor börjar Alperna. Vi vet nu att om man kommer söderifrån så slutar Alperna där. :) 

Ybbsitz var en fin liten stad. Johan och Christina bodde i ett hus i ett av villakvarteren. Först så fikade vi och pratade gamla minnen. Christina hade bakat en jättegod tårta. Johan undrade om vi ville åka med på en sightseeingstur. Om vi ville? Det är väl klart, vi var ju till semester och vad är bättre än att få en guidning av någon som bor där? Jag satt fram bredvid och Cina i baksätet. Johan gasade på upp för en brant backe och jag tyckte det gick lite fort men samtidigt fattade jag ju att han hade kört där hundra- kanske tusentals gånger och visste hur fort han kunde åka. :)

Högst upp på berget hade man en underbar utsikt över staden.

Vi stannade till på ett ställe och gick in en bit i skogen. Där hade det legat många smedjor tidigare men nu var det bara en kvar. Vi kom fram till ett otroligt vackert litet vattenfall. 

Johan och jag filosoferar lite. :)

Torget i Ybbsitz.

Cina säger hejdå till Christina och Johan. Vi kommer gärna tillbaka någon gång om vi får! :)

Nu var det hög tid att åka vidare till Wien och återlämna Helmut (bilen). Det var mörkt innan vi var framme vid flygplatsen. Vi sa farväl till Helmut och tackade för att han varit så trevlig bil under denna vecka och vi bad samtidigt om ursäkt för att vi nästan brände bromsarna på honom. ;)

En trevlig taxiresa väntade nu. Vi snackade med chauffören som berättade lite om Wien medan vi for mot hotellet. 



Måndag 30 maj - Först åkte vi uppåt och nedåt, sedan åkte vi på en gågata

Idag tog vi lite sovmorgon. Det tycker vi att vi gjort oss förtjänta av. Vi hade lite planer för dagen och det var först en tur i kabinlift, sedan en tur till Graz där vi skulle titta på en kyrka, kolla in en dubbeltrapp och lyssna på ett klockspel - trodde vi ja - och dessutom trodde vi att vi skulle hinna med en tur förbi A1-ring på hemvägen. Vi måste verkligen lära oss att planera bättre. Det tar längre tid att fara runt än man tror.


Första stoppet var linbanan i Bad Kleinkirheim. Det var som små runda kabysser man fick åka i. Det borde inte vara så läskigt, tänkte jag. Det enda lite läskiga på uppvägen var när vi rörde oss så rörde den sig. Annars var det en fin utsikt på vägen upp.

Vi dokumenterade så klart utsikten på vägen upp med både kamera och videokamera. Väl upp så var utsikten bedårande.

Man kände sig verkligen som King of the World.

Det var dags för lunch och vi käkade i restaurangen som fanns på toppen. Menyn var på tyska så vi fick försöka översätta bäst vi kunde och frågade även servitrisen vad saker betydde. Vi fick bekräftat att  "pute" på tyska är kalkon på svenska. Vi åt kycklingfilé med små ungsrostade potatisar. Supersmarrigt.

När det var dags för nedfärd kände jag mig lite kaxig och skulle prompt sitta så jag såg framåt. Det gick bra i cirka fem meter, sedan gick det brant utför och kabinen liksom välte lite framåt och ökade farten. Det blev som en karusell och då såg jag också hur högt det var. Fy tusan! Jag var tvungen att hålla för ögonen en bit. :)

Cina framför ett av sina favorithus. Hon gillar verkligen balkongerna på dessa "alphyddor" och skulle gärna vilka ha ett sådant här hemma i Sverige. På parkeringen innan vi fortsatte till Graz så körde Cina lite. Vi har ju gjort så att hon måste köra hyrbilen några meter per resa. Och nu körde hon i flera minuter. Ända ned till Bad Kleinkirheims centrum innan hon lämnade över till mig igen. :)

Vi for vidare i Helmut (hyrbilen) mot Graz. Nu började det bli sent på eftermiddagen men vi tyckte att det gjorde väl inget, vi var ju på semester, vilket gjorde att vi kom till en ganska tom och öde stad någon gång fram på kvällskvisten. Cina skulle fixa till så vi kom fram till centrum och knappar då in Graz Centrum på Gretsel (GPS:en) istället för en adress till någon av sevärdheterna, vilket i sin tur medför att Gretsel lotsar in oss till centrum - som är en gågata.

Där stod vi mitt på gågatan bland spårvagnar och de få människor som faktiskt var ute samt två poliser som kom patrullerande och tittade lite underligt på oss. Jag vinkade lite åt dem och visade att vi skulle köra ut därifrån. De flinade och gick vidare. Det filosofiska diskussionen som sedan följer i bilen kan man se och höra här: http://tessanjejje.blogspot.se/2016/06/oj-vi-hamnade-pa-en-gagata.html  Enjoy!!

Nåväl, Cina knappar in adressen till klockspelet och vi börjar följa Gretsels direktiv. Vi kommer längre och längre från centrum och det ser ut som att vi är på väg in i något förortsvillaområde. Då ser Cina att hon knappat lite fel på adressen och jag håller ännu en gång på att kissa på mig av skratt. Jag har nu tröttnat på Gretsel och lotsar oss tillbaka till centrum utan hennes hjälp.

Vi parkerar, i en brant nedförsbacke, vid kyrkan och mausoleet vid en jättefin rosrabatt. På det öde torget hittar vi en indisk restaurang där vi bestämmer oss för att äta kvällsmat. Cina tar någon soppa och jag käkar kikärtsdumplings med papadum bröd och en mangolassi till det.  Supersmarrigt!

Något klockspel och dubbeltrappa blev det inte. Och inte tusan hann vi till A1-ring heller. Dessutom tog det oss nästan en extra timme att komma hem. När vi kom ut på autobahn skulle vi så småningom svänga mot Salzburg för att komma rätt. Men se det gick inte - den avfarten var avstängd. Så vi fick snurra runt i becksvarta mörkret på motorvägen och leta avfarter och tyda skyltar på tyska för glatta livet. Till slut så lyckades vi komma runt avspärrningarna och komma tillbaka till Katschberg.

Jag fick för mig att jag skulle fota den stjärnklara himlen. Ställde in kameran på lång slutartid och ställde den med objektivet uppåt på biltaket. Kanske inte min bästa bild men jag vet att det är en stjärnklar natt i Alperna! :)

Tittar man noga ser man åtminstone två stjärnor.

God natt ifrån Katschberg!!

Söndag 29 maj - Ska vi bränna bromsarna eller bränna motorn?

Så var dagen kommen då vi skulle lämna Salzburg. Efter frukost så checkade vi ut och gav oss sedan iväg på A1 mot Grödig där vi hade tänkt åka linbana upp på berget. Men den var stängd. Out of order som en man talade om för oss. Karma kan man säga. Vi hade nämligen skrivit om datumet på vårt Salzburgskort så det räckte en dag längre och på det sättet skulle vi kunna åka gratis på linbanan. Men nu var den  alltså stängd. 

Vi fortsatte därför ned till Goss Glockner som är Österrikes högsta berg. Innan vi begav oss up för de slingrande vägarna så tog vi på förklädet och tog lite bilder. När vi filmade tryckte vi igång det joddlande murmeldjuret som köptes i Salzburg. :) Vi skrattade så det nästan hände en olycka. 

35€ kostade det att ta sig upp för att se den svindlande utsikten. Serpentinvägar uppåt, uppåt och uppåt till 2 500 meters höjd. Lite läskigt när man är höjdrädd som jag. Men det var faktiskt värre nedåt. Då började dessutom bromsarna lukta. Försökte då åka på låg växel men då brummade motorn så förfärligt. Vilket var bäst: Brända bromsar eller motor. Vi klarade oss faktiskt ned med båda i behåll. 

På ungefär 2 400 meters höjd intog vi lunch i en underbar restaurang som hade uppstoppade djur, gamla koskällor och mycket annat i taket och på väggarna. Man blev lite konstigt andfådd när man gick uppför trappan, andades lite fortare än vanligt. Tror det beror på att vi var 2500 meter upp eller så inbillade vi oss bara. Utanför blåste det svinkallt och stackars Cina som hade shorts och höll på att frysa ihjäl.. Jag fick knappt luft i stormen! 

Denna väg har vi åkt uppför! 

Det var en upplevelse utöver det vanliga att åka på dessa slingrande vägar och se den fantastiska utsikten. Väl värt de 35eurosarna. :)

När vi kommit ned på "naturligt" havsnivå igen så började det regna. Spöregn! Men vi tog oss fram till "kuckeliku"huset i regnrusket. Det är ett litet hus på 40 kvadratmeter i två våningar, alltså 20 + 20. Dörren är så liten att vi måste böja oss för att komma in och ut. Det ser verkligen ut som annexet där Stig H Olsson bor i Snowroller!! hahahaha

Lördag 28 maj del 2 - Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke men man kan backa sig ur en

Nu var klockan nästan fem och vi var hungriga. Vi bestämde oss för att äta i M..... någonting i Tyskland. Vi letade på en parkering vilket inte var det lättaste. På ett café som såg mysigt ut alldeles vid vattnet tänkte vi käka. Tyvärr hade de ingen mat och alla mackor var slut. Vi frågade om det fanns någon restaurang och det fanns det - tvärs över gatan men den var stängd fram till kl 18. Så nu har vi lärt oss att det verkligen stämmer. Restaurangerna stänger efter kl 15 och öppna igen kl 18. Plötsligt hasplade hon ur sig att hon kunde göra sallad åt oss. Så fick det bli.

Ost och skinksallad och vatten. En karaff kranvatten kostade nästan lika mycket som salladen!!

Tillbaka in i Österrike kom vi och hamnade mitt i en bilkö pga ett vägarbete. Tog lite tid men till slut så löste köerna upp sig och vi kunde komma vidare. Vi skulle nu leta på kyrkan i Mondsee där bröllopsscenen från Sound of Music är inspelad. Dessutom skulle vi ta vårt klassiska "förklädesfoto" på kullarna där filmens första scener är inspelade. Jag hade tagit en broschyr så vi skulle veta vart vi skulle. Letade som en tok igenom min väska men hittade den inte. (När vi kom tillbaka till hotellet hittade Cina den i sin handväska). :)  Jag kom ihåg Mondsee i alla fall så vi åkte dit. Vi hittade tre kyrktorn men ett uteslöt vi direkt. Det andra hette Hilfkirche och låg lite uppe på ett berg (allt ligger ju på berg här). Uppåt for vi. Det började regna. Jag backade bilen ur uppförsbacken och sedan upp för en annan backe till en parkering. Fick ett sånt skrattanfall när Cina säger Man kan inte backa sig ur en uppförsbacke men det har du nu gjort. Skrattade så tårarna rann - bara för att senare komma på att uttrycket är fel. Det är ju bromsa sig ur en uppförsbacke man inte kan göra. Hahaha.

Till slut hittade vi rätt kyrka som var jättevacker. Då kom hällregnet och åskan. Vi snabbade oss in i kyrkan. Där skulle det vara en gudstjänst. Kyrkklockorna ringde så vackert och åskan brakade. Tillbaka till bilen i full fart.

Vi insåg ganska snabbt att det inte skulle gå att ta joddlande bilder i ösregn så dessa får vi fixa imorgon på någon annan kulle.

Nu ligger vi på hotellrummet och slöar efter tre välfyllda dagar.

Lördag 28 maj del 1 - Man måste höra båda sidorna av historien så därför besöker vi Hitlers sommarhus

Idag har vi varit in i Tyskland. Till Berchtesgaden och Hitlers "sommarhus" Kehlsteinhaus som också kallas Örnnästet. När vi kommit in i Tyskland, det var bara att köra över gränsen, så tog vi oss till Obersalzberg. Därifrån gick vägen upp för berget i slingerkrokar. Det gällde att hålla låg hastighet. Ettan och tvåans växel var det som gällde. Vägen upp till själva örnnästet är inte öppen för allmänheten utan man får åka buss. 6 bussar åt gången åkte var tjugonde minut. Vi hade tur och behövde bara vänta 20 min innan det var vår tur att få åka uppåt. Och herregud vad det gick uppåt. Jag som är höjdrädd var tvungen att blunda när det kom en hårnålskurva och det såg ut som vi skulle åka rakt ut för stupen. Men upp kom vi.

Ingången till tunneln. Tunneln är 130 meter lång och inredd med marmor. Det var lite kyligt och fuktigt i tunneln. 

Vi väntade i drygt 30 minuter i tunneln innan vi kom in i stora hisshallen. Högt i tak och marmor i hela rummet.

Hissen var inredd mun guldskimrande metall. Där fick man inte fota men gissa vem som gjorde det i smyg? 

Hissen tog oss cirka 134 meter upp till huset. 

Vi tog en tur inomhus där matsalen nästan inte alls är ändrad sedan Hitlers dagar. Den öppna spisen fick han i present av Mussolini. 

 Därefter åkte vi nedåt med hissen och sedan bussen. Vi tog oss vidare för mat och det kommer i nästa inlägg.